lördag 30 november 2013

Att vänta in formen.

Jag har funderat på det här att vara i form. Jag får en del frågor kring hur man ska komma i form, eller hur man ska träna - för att kunna börja med CrossFit.

Jag brukar alltid svara att det inte går. Jag tror nämligen att det är den största missuppfattningen av dem alla. Att man måste vara i form för att komma i form. Jag tror det är därför jag väntade alla de här åren innan jag äntligen ändå - trots värsta antiformen någonsin (Tro mig. Kunde jag kan du.) - vågade. För det handlar om att våga. Våga utmana sin kropp, sitt sinne, våga känna att träning kan göra ont - men att det är skillnad på ont och ont. Att lita på din coach. För ingen vill dig mer gott än han eller hon.

Lita också på att din kropp orkar bära dig.  Man inte går sönder av att hoppa. Eller lyfta. Man behöver inte orka springa en mil för att lufsa 400 meter. Rätt träning ger resultat för alla. Känslan av att vara tung, trött och hängig är ofta som bortblåst när du väl drar igång. För det är ickerörelse som gör dig sjuk. Det är inte farligt att träna. Det är farligt att inte röra sig.

Om jag hade väntat på att komma i form innan jag gjorde min första squat med Lisa eller innan jag tog ett djupt andetag och körde ner till Basic Gym och CrossFit Kristianstad så hade jag aldrig kommit dit. Om jag hade väntat på att jag skulle vara stark, snabb och smidig nog, för att börja med tyngdlyftning hade jag aldrig börjat. Hela livet hade flutit förbi. Sakta men säkert. Dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Så vänta inte på formen. Börja där du är. Sätt igång utifrån dina egna förutsättningar. Lita på din coach. Ingen kommer att jämföra dina resultat med någon annan. Alla tävlar mot sin egen tid och strävar mot sina mål. I går - när vi hoppade 150 box jumps och rodde 1500 meter var jag ohjälpligt sist av alla i mål. Men jag vann ändå. För det är det som är CrossFit. Det finns bara vinnare.


fredag 29 november 2013

Den där boxen igen..

Ja. Fredag. Där jag i mitt tidigare liv hade luftat rödvinet, öppnat en påse ostbågar och vevat ihop en potatisgratäng, drog jag nu på mig skorna och åkte till CrossFit Kristianstad. Trots att jag visste vad som väntade.

Workout of the day:
150 boxjumps
1500 meter rodd.
På tid. Såklart.

Det var brutalt.

Men nu, med ett crossfitpass i kroppen, mår jag fantastiskt mycket bättre än jag gjorde då, med en halv påse ostbågar i magen. Det var bara ett sammelsurium av dåligt samvete och ett virrvar av att försöka hitta en väg ut.

Jag tänker aldrig, aldrig gå tillbaka dit. Till ostbågelivet. Jag gillar ju mig själv nu. Och den jag upptäcker att jag kan vara på Basic gym. Och jag är värd något mycket, mycket mer. Typ 150 boxjumps.

Och i morgon. Mina vänner. Är det tyngdlyftning. Det är jag också värd.




torsdag 28 november 2013

Det är så fett med fett

Jag kör ju tok-fettvecka och det är så fantastiskt häftigt. I och för sig inga stora förändringar från hur jag ätit de sista månaderna, bara ännu mer fett, ännu oftare.

Det är som om hela kroppen fungerar optimalt. Jag sover som en prinsessa, vaknar utsövd klockan 05 och är inte sugen eller hungrig på hela dagen. Jag känner mig stark och fokuserad på träningen. Dessutom känner jag mig tillfreds. Lugn. Lycklig. Det är något som händer med mig när jag ökar fettet.   Och ja. En sak till. Jag förlorar äntligen min övervikt. Med träning, ren mat och massor av fett. Eufori. Som eufori.

Hur jag gör för att få i mig fettet?
Min matdag ser ut så här:

05.00 kaffe, Dubbel dos omega3, zink/magnesium, dubbel dos vitamin D.
10.00 Kaffe med en matsked kokosolja
12.00 Ägglatte, några skivor lufttorkad oxfilé (om du bor i Kristianstad kan du köpa oxfilén hos MURADS Chark vid Rödaledskiosken), gurkstavar.
19.30 (eller 20.30 beroende på träningen) En majskyckligfilé, broccoli och smör.
22.00 En kopp te innan sängen. Med lite kokosolja såklart.

Ägglatte. Min favvo. Den är varm, mjuk och mättande. SUPERGOD. Testa!

  • 2 ekologiska ägg
  • 25-50 gram osaltat smör
  • 1 msk kokosolja
  • en dutt kanel
  • 2 koppar starkt kaffe
  • Mixa med mixerstav till en latte. 

I morgon mina vänner. Då ska vi hoppa box jumps tills klockorna stannar. Äntligen fredag.



onsdag 27 november 2013

Tiden, sträckan, massan.

Kvällens WOD:
21, 15, 9, 3, 9, 15, 21 av
Kettlebell-svingar
Armhävningar.

Inom crossfit mäts: tid (hur snabbt du kan göra en WOD), sträcka (hur högt du kan svinga din kettlebell eller hur djupt du kan gå i din squat) och massan (hur tungt du orkar pressa, hur många kilo din kettlebell väger).

I kvällens work out knäckte jag alla tre. Jag var snabbare, jag svingade tyngre och jag gick djupare i mina armhävningar (tack igen slingshot!). Det är ju helt fantastiskt. Att jag blir bättre. Starkare. Snabbare. Smidigare. Det här förändrar mitt liv. Inuti och utanpå.

Det här är kanske det bästa med Crossfit. Att vi mäter prestation. Att vi ser framgångarna och att jag får tävla mot mig själv.

Nej föresten. Det är inte det bästa. Det bästa är all kärlek.



There is no elevator to success. You have to take the stairs.

tisdag 26 november 2013

Alla vi som älskar box jump klappar nu!

Ja. Jag är lika förvånad som er. Jag var ju så rädd för att hoppa att jag inte ens kund hoppa fem centimeter högt i somras. Men jag är lycklig. Som ett barn på julafton. Som man ju är när man kliver ut ur sin comfort zone. Har du gjort det på länge? Testa vetja!

*Klapp, klapp.


Min box. Och min Box. 


måndag 25 november 2013

Respekt

Jag har jagat i flera månader. Jagat som en galning. Känt att jag sprungit som en skrämd katt på jobbet men hur jag än sprintat har jag legat efter. Kommit för sent. Hela tiden fem eller sju minuter sent. Jag avskyr det. Jag är liksom inte sen. Tycker att det är det värsta som finns. Folk som kommer sent. Det handlar om respekt. För sin egen och andras tid. Lik förbannat har jag kommit sent. Som en slav under outlook har jag hamnat i fällan av att mötens starttid bokas samma minut som andra mötens sluttid. Det är liksom omöjligt att vinna. Hur snabbt du än springer.

Så förra veckan fick jag faktiskt nog. Är det något som crossfiten har lärt mig så är det att jag äger min egen tid. Att jag väljer om jag vill ta makten över mitt liv och min apa, eller om jag vill ge upp och dra offerkoftan över huvudet. Att jag har respekt för mig själv. Och för andra. Så. Ett enkelt litet mål. Den här veckan väljer jag att starta och stoppa i tid. Vilken dag det blev! Jag äger min tid igen! Jag har kunnat andas, hunnit fika, hunnit se mina fantastiska medarbetare och hunnit jobba igenom det jag borde.

Så enkelt. Och så självklart. Lite som crossfit.

Kvällens WOD: 
Ro så långt du kan på 10 minuter.
Vila 5 minuter - sen:
15 chin-ups (ringrodd för mig)
15 armhävningar med hand realease (hela kroppen/bröstet ligger i marken, händerna måste släppa golvet innan du vänder upp igen. Jag kör med min Slingshot, det funkar hur bra som helst! Jag hamnar i rätt position, armbågar bakåt, inte utåt, jag orkar upp! Hurra. Love Slingshot!)
15 Goblet Squat (squats med en kettlebell i famnen)

Det var en resa. Och alla kom fram lyckligt.

I kväll var det fantastisk stämning på Basic gym. Som alltid. Tack Jonas och Christina, för allt ni lägger in i ert ställe. Jag hoppas, hoppas, att ni förstår och kan ana hur evigt tacksamma vi är för det ni ger oss. Tack, tack, tack!




Ja. Det var..intressant..

söndag 24 november 2013

Av rätt anledning

Vi ska har kalas för min J idag. Inget stort, vi har ju redan firat honom med en hejdundrandes resa till Mellan Östern, utan bara en liten middag. Hursomhelst, för en stund sedan stod jag och preppade för den här middagen (det blir pulled beef) och skar 1,6 kilo fransyska i bitar.

Vet ni hur mycket 1,6 kilo är? Det är vansinnigt mycket när man ser det upplagt på en köksbänk. Och jag har gått ner 10. 10 kilo. Sedan 27 juli. Mentalt är det förstås en resa som började tidigare, som pågått i många, många år och som fick sitt avstamp där i Klippan, den där berömda Tabata-tränigen med Lisa för drygt ett år sedan. Men jag gick in i strikt LCHF och CrossFit-träning den 27 juli i år. Ofattbart att det bara är 4 månader sedan. Hela mitt liv är förändrat på de här månaderna. Det är som om någon tog av mig ett par glasögon med fel lins. Allt är glasklart.

Jag har ju gått ner både snabbare och mer, tidigare i mitt kaosartade tjockisliv, men alltid av fel anledning. Jag har viktväktat (läs: mått skit och svultit mig ner i vikt), eller jag har varit deprimerad (läs: skilsmässa eller jobbkris). Men jag har aldrig förut bara ätit bra mat, tills jag är mätt och tränat mig ner i vikt. För första gången händer det här av rätt anledning. Jag mår bra och går ner i vikt. Äter bättre och renare än någonsin, tränar min kropp, stark, smidig och går ner i vikt.

När jag var på konferens i veckan fick jag en del kommentarer kring mitt sätt att avstå från det som så ofta bjuds på under en konferens, frukostbuffé, förmiddagsfika, godis, frukt, eftermiddagsfika, nybakt bröd, desserter, vin. "Lite vin kan du väl unna dig?" "Frukost är det viktigaste målet av dem alla och buffén ser sååå fin ut. Finns inget bättre än frukostbuffé!" "En kaka gör ju inget, och det är ju äppelpaj!".

I bland är det är jobbigt att förklara och försvara - och jag har ingen lust att debattera LCHF och periodisk fasta hela tiden. Men. För mig är svaret enkelt. Jag unnar mig inte ätbara saker längre. Jag unnar mig ett extra träningspass, en sovmorgon eller en massage. Och jag mår bra. Min berg-och dalbana är över. Jag sover gott, jag är mätt, aldrig sugen, mina magproblem är över, mina hudproblem borta. Och. Min övervikt överger mig. Äntligen. Nu ska jag bli stark, smal och smidig av rätt anledning.


lördag 23 november 2013

Trägen vinner.



För drygt ett år sedan, eller snart ett och ett halvt faktiskt, så tränade jag tillsammans med Lisa (min vän, syster och PT) för första gången. Jag var i sämre skick än jag kunde förstå, och sämre skick än Lisa kunde förstå, och träningspasset var en mardröm. För att inte tala om natten efter. Jag var sjuk av träningsvärk. Sjuk. På riktigt. 


Men den där kvällen på MiL-gården är ändå kanske en av mina bästa kvällar någonsin. För det var en väckarklocka. Och jag förstod. Att det var nu eller aldrig. Att det inte var för sent och att bara jag kunde stå för min egen förändring.

Då, kunde jag bokstavligen inte böja mina knän i en knäböj. Jag var för tung, för orörlig för svag och sedan dess har squaten varit min älskling och mitt hatobjekt. Men herre gud vad jag har knäböjt på ett år. Och nu börjar min rörlighet i höftböjen och fotleden att komma. Lite, lite, sakta men säkert. Snart är jag där. För trägen vinner. Nu ska jag bli stark, smal och rörlig på riktigt.

Och det har faktiskt hänt en del. Även om jag är långt i från framme. Så är jag en bit på väg.

Kolla här Lisa!

fredag 22 november 2013

Fredag!

Äntligen fredag. Den här veckan lämnar jag bakom mig. För lite träning, för lite fett, för lite sömn.

Samlar krafterna och tänker njuta av helgen. Nästa vecka ska jag prioritera annorlunda.

I morgon är det tyngdlyftning! Jag längtar så till Basic gym. För att hitta balansen igen.

onsdag 20 november 2013

Balans

Ägnat två dagar på leadership development. Vi var i Klitterhus. Skåne när det är som vackrast. Hav och sand, höst och vind.

Nu är huvudet helt slut, men kroppen längtar till träningen. Jag gillar inte den obalansen som uppstår mellan sinne och kropp utan min crossfit och jag fattar inte att jag har levt så många år i den. Nåja, jag behöver inte lägga fokus på det som var, jag behöver lägga energi på det som är. Balans. På alla plan.






måndag 18 november 2013

Utfall!

Skivstängerna.

Jag älskar dem. Älskar att lyfta, vända och pressa.

Utfallssteg på schemat i dag.

Dagens WOD: 

Curtis press, 30 stycken (20 kilo på stången för mig).
Ett marklyft
En vändning
Ett utfallssteg höger
Ett utfallssteg vänster
En press. Upp på raka armar.
Gånger 30. På tid.

Det var tufft. Och jag var ohjälpligt sist. Men vet ni? Jag gjorde det. Men lite hjälp av en vän och en coach.

Jag funderar på varför jag aldrig förstått att jag kan klara sånt här. Varför jag gått genom livet och tänkt att jag inte vågar, inte klarar, inte kan. Inte kan lyfta, hoppa och definitivt inte springa.

Varför har jag lyssnat på en massa människor som sagt att man ska ta det lugnt. Träna lite. Mjukstarta (Helst utan hopp. För hopp är farligt?? Ja men Herre Gud. Om jag är fullt frisk och 40 år, måste man väl kunna hoppa?). Det var precis det motsatta jag behövde. Full fart. Mod. Lite jävlar anamma. Tro på mig själv. Lite självkänsla och lite stake.

Tack Lisa för att du fick mig att våga. Och för att du ifrågasatte mina sanningar. Tack Coach Carlström för att du leder mig. Utmanar mig. Och räknar ner, när jag är för trött för att göra det själv.



Dagens WOD. 30/30 utfallssteg med 20 kilo och en press.


Smörlatte. Perfekt kvällsmellis för en tyngdlyfterska :)

söndag 17 november 2013

Sköna, sköna söndag

Sov många timmar. Återhämtar, läker och sträcker ut. Jag älskar min säng. Älskar min sömn. Jag vet att min viktnedgång är beroende av den, vet att min förmåga att vara en bra mamma, bra partner, bra chef och bra vän är beroende av den. Vet att om jag ska slå några personliga rekord på träningen denna vecka, vill det till att jag äter bra och sover ännu bättre. Så. Söndagen är grymt skön och går i vilans tecken.

Vädrat alla täcken och kuddar i solskenet (det är som vår ute!), bäddat rent, stoppat in ett långkok i ugnen och tänker inte plocka ut den på 8-10 timmar. Nu smörlatte till lunch och sen en god bok tror jag.
Typ Kelly Starret. Jag är helt besatt av hans bok Becoming a supple leopard. Om du är intresserad av träning och av att behålla en hel stark kropp, läs den. Det är så många saker som faller på plats för mig. Och så många frågor som dyker upp. Men så är det ju, när man gräver och grottar i något man älskar, då vill man bara veta mer.

I boken finns ett kapitel som handlar om armhävningar och alla de svårigheter som många har med denna ganska basala övning. Själv har jag aldrig kunnat göra en strikt armhävning. Jag minns när jag gick i kanske 4de klass och sa till min gympalärare "Kan du visa mig hur jag ska göra en armhävning, jag kan inte, och vet inte om jag gör rätt" Varpå han svarade: Nej. Armhävningar är svårt för tjejer. Du kan göra kullerbytta istället. VA?? Resultat? Jag har gått genom livet och tänkt: Jag kan inte göra armhävningar. Jag kan inte göra armhävningar. Tjejer brukar ju inte kunna det. Det är svårt. Jag kan inte göra armhävningar. 

Hur som helst. Dr Kelly Starret rekommenderar ett hjälpmedel för armhävningar. Ett band som spänns mellan armarna, i höjd med armbågarna, som håller positionen och som ger avlastning på vägen upp. En Slingshot. Det är helt fantastiskt. HELT fantastiskt!! Jag fattar plötsligt hur man gör en armhävning. Så. Nu är det bara att träna. För det man tränar blir man bra på.

Om du vill köpa en Slinshot eller kika mer på hur du kan använda den i din bänkpress eller vid armhävningar, kika här: http://www.improveyourbench.co.uk











Smörlatte: Ekosmör, kaffeshot, kokosolja och ekoägg. Mixa. Njut!

1a hjälpen vid armhävningar!


lördag 16 november 2013

Do your practice and all is coming

Sovit 11 timmar i natt och vaknade med långsamhet. Vår resa till Dubai har inspirerat oss att verkligen försöka mörklägga vår sovrum (man sover som en gud och håller sova/vakna-hormonerna i schack.) och tunga gardiner i sovrummet är himmelen. Mörkt. Tyst. Jag somnar gott och vaknar stilla.

Jag älskar helgerna. Älskar friheten i ledigheten. Älskar tiden med familjen, träningen och att få strutta runt i gympakläder hela dagen. Jag vill aldrig att helgen ska ta slut.

Tyngdlyftning idag. Fantastiskt roligt som vanligt. Tänk att det är så utmanande för kroppen att få en stång att hålla i. Balans är A och O. Och styrka och rörlighet essensen i balansen. Så - Det finns inget annat än att träna. Träna, träna och träna. Det man tränar blir man bra på som Coach Carlström brukar säga. Ja, svårare än så är det ju inte. Punkt. Precis som man säger i yogan. Do your practice and all is coming.

Tacos ikväll. Egen tacokrydda och ekologisk salsa förstås. Supergott! Och sen. Kom en älskad familjemedlem hem med Questbars. Har du testat? Det är en löpeld som går genom bloggosfären. Alla verkar prata om dem och jag har haft svårt att beställa, eftersom de varit slut i hela världen och hos återförsäljaren (nu finns de dock igen!). Jag har nu äntligen lyckats beställa genom Lisa, men nu fick vi alltså ett smakprov hem.

Questbars är bar med ingredienslista som alla förstår (bara naturliga ingredienser), glutenfria, inget tillsatt socker, bara 3 gram aktiva kolisar och så mycket som 20 gram protein. De smakar gudomligt, finns i massor av smaker ( idag testade vi hallon/vit choklad och chocolate chip cookie dough. Ungarna älskar dem. Vi tänker byta deras lördagsgodis mot detta. För mig själv är de dock no, no. För likt godis för mitt sockermonster. Så småningom kanske. Men inte ännu.

Nu har jag tänt en brasa och fixat gokaffe. Skön lördag på er!


Mums med högt proteininnehåll!

Hemma. Lördag. Öppen eld och gokaffe.


fredag 15 november 2013

Underbart är kort (fredagsmys a la CrossFit)

Fredagens WOD på CrossFit Kristianstad:

4 varv
rodd 2 minuter
vila 1 minut

Nej. Det var ingen mys-WOD trots att det var fredag. Och nej. Det var inte bekvämt. Men vi är ju inte på boxen för att det ska vara bekvämt. Vi är på boxen för att prestera. Utvecklas. Utmana och utmanas. Ja. Och hänga med varandra förstås.

Och vet ni? Hur jävligt det än var -  alla 8 minuterna. Så var det underbart.

Fredagsmys






torsdag 14 november 2013

CrossFit Kristianstad

Det är ett speciellt ställe jag har förmånen att träna på. Så är det bara. Det finns så många skillnader mellan Basic Gym och andra ställen jag testat. Svårt att beskriva, men det handlar om människor. Om tränare. Coachning. Och företeelser. Prestation.

Men det finns en skillnad som säger allt: På CrossFit Kristianstad hänger folk kvar. Efter passet. Snackar teknik, pratar igenom kvällens WOD, frågar om råd, tar tid med coach Carlström, skrattar och testar. Man vill inte skynda hem. Man vill ha mer.

Visst är det häftigt? Jag är så tacksam.

Kvällens WOD:
As many rounds as possible - 15 min:
10 pull ups (ringrodd för mig)
20 squats
30 situps

Det var galet.
När jag tränade med Lisa för drygt ett år sedan kunde jag inte göra fem situps. I kväll gjorde jag 104.

Hepp.

onsdag 13 november 2013

I morgon är en annan dag.

Rörig dag. Började med att jag tappade min Iphone i golvet och det sprack förstås. Bestämde mig för att det var en olycka som inte var värd att gå i spinn för, men den starten har ändå på något sätt, hängt med hela dagen. Kom iväg sent ifrån jobbet (bra möte - men utmattande), missade träningen. Jag avskyr att missa träningen. Avskyr ofrivillig vila. Jag längtar hela dagen till boxen, jag vilar inte när jag vilar. Jag vilar när jag tränar.

Hur som helst. I stället för att sura åt jag middag med familjen (grillad kycklingfile, smör och grönsallad), njöt av det och tänker nu sjunka ner i soffan med en nesspressokaffeYouTube och Kelly Starret.  

Jag jobbar på foot smash. Det betyder att jag med hjälp av en superfriend (min J) får en djup, djup massage av vävnaden i foten och upp på insidan av vaden. Hur? J står på mig och masserar min fot med sin fot. Varför? Jag behöver öka rörligheten och förmågan till utåtrotation i fot och vrist. Det gör ont. Men är skönt. Men gör ont. Om det hjälper? Skojar du? Kelly Starret är kanske inte Gud. Men nästan.

Allt för min squat.


tisdag 12 november 2013

Tisdagsträning

Jag är så slut i armarna att det är svårt att knappa på tangenterna.
Hursomhelst. Jag är lycklig.

Vi har så roligt ihop. Trots att det är en kamp - ibland ett krig. Trots att det är blodigt allvar så är det lek. Trots att det inte är viktigt att vinna är det allt. Att vinna. Över sina rädslor och över sin apa. Över en pall eller över en mile i löpspåret. Och alla vinner. Varje WOD.


Dagens work out på CrossFit Kristianstad:

  • 500 meter rodd
  • 15 chins (ringrodd för mig)
  • 15 press (17 kilo för mig)

Gånger 3. På tid.
Skakig? Ja visst. Men lycklig. The winner takes it all.


måndag 11 november 2013

The war is over.

Ni vet ju att jag krigat mot en liten pall på gymet. En, liten, röd,  30 centimeters pall.

Den har varit som ett jävla monster som växt ju mer jag stirrat på den. Mina ben och fötter har varit som fastnaglade i golvet varje gång jag försökt. Jag har inte vågat. Apan har gallskrikit att det aldrig kommer att gå. Så jag har backat och tagit fram den ännu mindre pallen. Minipallen. JO. Det finns en sån.

Hur som helst. Allt sitter i huvudet. För förra veckan bestämde jag mig för att få apan att hålla käft och sluta vara rädd för 30 cm pall. Så. I dag när jag såg anslagstavlan med dagens WOD, på Basic gym, CrossFit Kristianstad, var det upp till bevis. För mig själv.

Och vet ni vad?
I dag gick jag från mini till liten. HEJ DÅ mini. In i förrådet med dig.

Jag tog självklart inte det här hoppet helt på egen hand. Självklart inte. Men. Med lite hjälp från en vän. Tack Sara. Och en coach. Tack Jonas. Och ett helt gym med krigare. Tack.

The war is over.


Dagens WOD. Jag skalade till 15. 

Hjältar. 

Jag kan hoppa.



söndag 10 november 2013

Clean

Ren mat. Det är min fjärde månad på Lisas Fakirdiet. Det låter mycket värre än det är. Det är tvärtom den bästa, renaste maten jag ätit i hela mitt liv. Kött, ägg, bra fett och gröna grönsaker. Vatten. Till fest med bubblor i. Ingen stärkelse, inget gluten, inget socker, ingen fruktos, ingen alkohol. Mat utan innehållsförteckning som coach Carlström brukar säga. Ren mat.

Självklart händer det saker i kroppen på den här typen av mat. Förutom att jag gått ner i vikt (tio kilo!) har jag sänkt min vilopuls med 15 slag/minut, känner mig pigg hela dagen (inga sockertoppar - inga sockerdippar), sover som en prinsessa (minst 8 timmar!), bättre munhygien (enligt tandläkare Svensson), renare hud, och en massa andra fördelar  - så finns det en stor sak som förändrats. Mitt förhållande till mat. Jag äter när jag är hungrig. Jag äter när jag är hungrig. För många av er låter det här inte så märkvärdigt, men för mig är det revolution. Jag har nämligen ätit på alla känslor du kan tänka dig. Stressad - äta. Glad - fira med gott! Deppig - trösta med sött. Sorgsen - pigga upp med salt. Rastlös - slå ihjäl tiden med något gott. Trött - bli pigg med mat.

Men nu. När min kropp är nöjd. På ren mat och rätt fett. Så äter jag när jag är hungrig. Det är jag vid 12.00 när jag äter lunch (på helgerna ägglatte, i veckorna några kokta ägg, fett och kanske en bit tonfisk) och vid 19.30 när jag äter middag (en kycklingfile och lite majjo kanske. Eller några ägg och smör igen..).

Som ni hör så är mitt romantiserande kring mat förbi. Lunch: Jag behöver fylla på så jag kan vara en bra ledare och pigg kollega några timmar till. Middag: Jag är hungrig, har tränat hårt och behöver mat i magen så jag orkar njuta av familjen en stund innan jag somnar.

Mat har blivit drivmedel. Inte mys. Gud vad jag inte saknar mitt forna förhållande till mat.


lördag 9 november 2013

Nära, snabbt och djupt


Nära, snabbt och djupt. 

Mitt nya mantra och tyngdlyftningens grunder. Håll stången nära, sätt den i rörelse snabbt och fånga den djupt.

När jag får chansen att titta på andra medlemmar i klubben och studera deras lyft ser det så enkelt och självklart ut. Jag ser fram emot att nöta, nöta och nöta tills jag börjar närma mig den självklarheten. Jag förstår såklart att det är långt, långt, dit . Men det spelar inte så stor roll. Det är ju resan som är målet.

Men jag längtar ändå dit. Till självklarheten i lyftet. Jag är så galet glad att jag är på väg. Så tacksam för den här resan.

När jag tänker efter är det på många sidor i livet som nära, snabbt och djupt kan appliceras. I kärleken, på jobbet, i vänskap och i crossfiten. Håll dig nära, håll takten - tappa inte fart,  och fördjupa. Alltid fördjupa.


Nya fina träningsoveraller! 

Mitt lördagsgodis. 

Ägglatte till lunch. Perfekt för en tyngdlyfterska!


onsdag 6 november 2013

Let Me Tell You About CrossFit

Det är inte bara träning. Det är en känslomässig resa, vänskap och kärlek i massor.

Varför? För att det gör oss till bättre människor. Bättre vänner, bättre föräldrar, bättre andra hälft, bättre kollegor och bättre chefer. För att så snart klockan startar finns bara en sak som är viktig. Att komma i mål. Inget annat spelar någon roll. Inte hur stressigt det var på jobbet eller hur mycket räkningar som väntar. Inte hur kass mamma jag var i går. Inte hur många mail som väntar i min inbox, inte hur många kilo för mycket jag väger. Inte hur många gånger jag misslyckats. Att komma i mål är det enda som räknas.

Kvällens WOD:

1000 m rodd
five rounds:
5 push press (20 kilo för mig, från golv till raka armar över huvudet)
10 pull ups (ringrodd för mig)
1000 m rodd

Jag lovar er att de sista tusen inte bara var träning. Det var en resa. Mot målet. Och känslorna svallade.

Kika här. Så kommer du att förstå. 




Jump!

Att fantisera om att göra en pull up kan tänkas vara en dröm långt borta, men att hoppa upp på en liten pall kan tyckas ganska enkelt. Alla kan ju hoppa. Eller? Hur jävla svårt kan det vara? Jag har ju klätt av mig 10 kilo och tränat galet mycket, så det borde vara enklare än någonsin. Eller?

Ok. I går gick jag från mini (jag började för några månader sedan att bara hoppa 5 cm upp på en viktskiva) till liten. Klarade 3 hopp sen var det stopp. I huvudet. Det var helt omöjligt att hoppa. Precis som om jag skulle hoppa jämfota en meter eller två. när det bara var 30 cm eller nå´t. Mina systrar och bröder på boxen flyger fram, flyger upp. Hoppar!

Det är inte så mycket min apa skriker längre. Faktum är att den har varit helt tyst i månader. Men igår. Pratade den till och med högt. Jag hörde mig själv säga - NEJ, det går inte. Jag kan inte, jag vågar inte, jag slutar. Och byter pall mitt i WOD:en. Jag gav liksom upp. Ägnade mig åt att byta tillbaka mini-pallen istället för att koncentrera mig på att strypa apan och bara HOPPA!

Så. Nytt fokus. Nya mål som uppenbarar sig.
Nu ska jag övervinna hopp-paralyseringen. Jag tänker byta pall. Det ska inte dröja ett år eller två. Jag tänker göra det nu. Jag kan hoppa. Jag är inte rädd.


Dr Kelly Starrett. As always.



måndag 4 november 2013

Borta bra

Hemma igen. Försöker allt vad jag orkar att stå emot tempot och behålla semester-mode. Jag tycker att alla har pratat fort och gått fort idag. När det är 35 grader varm går allt långsamt. När man är ledig finns inget att skynda till. Och så hemma igen. Det är så enkelt att bara rusa igång. Jag tänker lunka några dagar till.

Pull ups och Chin ups idag. Tänk att en del drömmer om att springa ett marathon eller bestiga ett berg. Jag drömmer om att kunna göra en pull up. Strikt. Hela vägen upp. Snart klarar jag det med gummiband, kanske, kanske någon gång, klarar jag det utan.

Det har varit underbart med ledighet och semester. Obeskrivbart. Jag är så tacksam att vi fick chansen att åka. Men när jag satt där på roddmaskinen i dag, mitt ibland mina vänner i boxen, med svetten rinnande och kroppen skrikande - då var jag så galet glad att vara hemma igen. Hemma bäst.




söndag 3 november 2013

Tillbaka till verkligheten

Det som är är.

Jag måste säga att det inte var så svårt att tänka som turist i Dubai. Hela min familj, barn, svärföräldrar och föräldrar. Egen strand, fantastisk mat, shopping, och upplevelser som ökensafari och en resa till "the Top" - Burj Kahlifa - världens högsta hus. Dofter, ljud och värme. Värme som slår emot en, 35-40 grader ungefär. Det var den svala perioden nu.

Sol. Jag är brun som en pepparkaka. Och ungarna med. För första gången har jag vågat stå emot soskyddsfaktor i hög dos på barnen. Lite på näsa och axlar, annars har jag låtit dem bada i solens strålar.  Vi har knarkat D hela veckan. Valt solen först, skuggan sen.

Träningen. Nja. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Jag höll mig inte helt till planen, men jag skyller på att gymmet var super-super-fint, om man gillade maskiner. För en WOD av kaliber som mina road WOD:s var det svårare. Och ute var det drygt 30 grader innan frukost. Så. Det blev inte lika mycket träning som jag tänkt mig. Men det blev lite i alla fall. Kanske var det bra att vila lite, jag har tränat hårt ett år.

Maten. Jag höll mig till planen (med ett undantag). Inget socker, inget gluten, ingen stärkelse. Vi har ätit fantastiskt mat. Otroligt fint kött, fisk och skaldjur direkt från havet, grönsaker och frukt från himmelen. Kockar som fixade äggen vid bordet på morgonen så vissa mumsade våfflor eller pannkakor, och vissa valde omelett :). Och så undantaget. En morgon. Nybakad croissant. Det var sagolikt gott och jag är glad att jag åt den. Men bara den och bara då.

Vin. Vi har druckt så gott vin. Och det var verkligen värt att vänta 3 månader på ett glas vin vid foten av Burj Al Arab. Det var en magiskt kväll på The Meat Company och vi firade Johans 40års-kalas med en hejdundrandes middag.

Hur som helst - det här är ju en blogg om min resa mot en lättare, starkare kropp - och jag kan gladeligen berätta, att vågen har stått så gott som stilla, med undantag för ett hekto eller så. Saker som händer på LCHF-kost!

Nu är det vardag igen. Lyckliga mig!




Utsikten från The Meat Company 

At the Top, Burj Khalifa, 452 meter över havet. 

Araberna vet hur man mörklägger ett rum. Sovit som en prinsessa!

"Vår" strand. Dubai Marine Spa & Resort.