söndag 28 september 2014

Hurra för Facebook!

Cykel-Selfie. Så här nöjd är man efter sin första fem-mil på cykel!


Säga vad man vill om social media och forum som Istagram och Facebook, men jag älskar deras funktion som inspirationskälla och pepp. Vilken skatt!

Artiklar om tyngdlyftning från Catalyst Athletics, filmer från CrossFit games, recept från Meat free Monday, Paleo recepies World och Baka Sockerfritt. Och inte minst - älskar jag att följa mina vänners resor upp på bergstoppar, genom Berlin Marathon, genom veckans WOD:ar och Lidingölopp. Jag älskar det. Jag älskar också att över 40 personer har hejat på mig idag, när jag klarat av min första fem mil på cykel. Klart att selfies och hejar-rop alltid retar någon, men vem bryr sig?

Söndag idag. Ryggen fortsätter att vara tyst. Benet känns starkt och jag har känsel i tårna. Det blir ytterligare en vecka av inget annat än mitt program från Egoscue, promenader och cykel. Jag tänker vara smart. Och snäll mot mig själv.

5 mil på cykel. Bara i Skåne kan man ha motvind både dit och hem. Men solen strålade och himlen var knallblå så det gjorde inte så mycket med blåst. Naturen är fantastisk såhär års. Och nu när sensommaren är över, och jag sörjt färdigt att värmen snart är långt borta, älskar jag hösten igen.




fredag 26 september 2014

Underbara framtid!

Saknar fredagsträningen mest av allt. ÄLSKAR att börja helgen med ett galet pass på Basic Gym och CrossFit Kristianstad. I kväll blir det att läsa om fitness och träning i stället för rörelse. Behöver vila, jag är helt slut efter min röntgen (se nedan..).

Glada besked. Sjukgymnast-Sandra ger mig klartecken att börja utmana kroppen lite mer. Inte i stora ord. Inga KÖR HÅRT! Inga fredags-WOD:ar. Inga tunga lyft. Men lite mer. Lite bålträning, lite ryggstyrka. Balansövningar. Längre promenader, tyngre rundor med cykeln. Jag är på G. 
Tack, tack, tack. 

Magnetröntgen. Drabbades av helt otippad,  plötslig, mycket svår panik och fick dra i larmsnöret två (!!!) gånger. Med hjälp av en mycket kompetent syrra och djupandning kunde vi tillslut komma igenom och jag kunde klara undersökningen. Nu dröjer provsvaren en vecka ungefär och resan kan ta en ny vändning efter det. Då vet jag vad jag har att jobba med.

Bra fredag. Allt som allt. I helgen väntar långa power-walks och en tur med min cykel. Bara vädret håller sig någorlunda (Note to self: Trots köpstopp -  inhandla regnjacka för träning ute!). Kanske jag till och med tar en söndagstur till Basic gym och testar lite bålstabilitet. Men bara kanske. Och bara lite.



tisdag 23 september 2014

Lycka

Är BETYDLIGT bättre i min rygg och mitt ben. Sover gott, har ingen smärta (bara lite stram), äter inga smärtstillande och känner mig mer rörlig. Jag tränar mitt program från Egoscue, mitt yogaprogram (för diskproblematik), går och cyklar förstås. Jag är mycket bättre. Äntligen. Det har gått 8 veckor. Men nu vänder det faktiskt.

Kom på mig själv igår med en enorm lyckokänsla när jag insåg att detta inte är för evigt. Det kommer att gå över. Jag kommer att bli frisk. Min resa mot en starkare, smidigare, kvickare kropp fortsätter. Så snart jag är smärtfri kan den resan ta fart igen. Just nu står jag ju bara på perrongen och väntar. Och nu har jag väntat klart.




måndag 22 september 2014

Stå på huvudet!

Om det är något jag lärt mig den här tiden så är det att leka mer. Är det något som CrossFit lärt mig så är det att våga. Våga testa. Utmana och göra det omöjliga. Jag behöver inte kunna något perfekt. Det är ok. Jag kan hjula! Jag kan hänga i en stång. Jag kan gå upp i handstående. Jag kan springa och hoppa. Jag kan till och med stå på huvudet. Inte perfekt. Men jag kan. Och jag vågar. Leka. Och göra fel. Allt är bättre än inget. Någonting är bättre än ingenting.

Inte minst inom yogan så har jag känt att det är så förbjudet att inte vara perfekt. Det heter alltid att "yoga är för alla" och att "det handlar inte om att vara vig" men säg mig den yogaposter som inte har en omöjlig asana i fokus. Jag har hindrats i min yoga efter som yogan självt skrämt mig att allt måste vara felfritt. Felfritt, i rätt ordning, med perfekt hållning, andning, kroppslås, blick. Åh. För mycket och för krångligt har yogan varit för mig. Inget skratt, ingen lek. Bara allvar. Och det är ju inte yoga. Inte på långa vägar.

Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till Mudita så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på Mudita. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan.

Jag tittar på mina barn och hur de leker och testar. Volter, huvudstående, handstående, bryggor. Inget är omöjligt. Allt är möjligt.

Jag bestämde mig att sluta vara så rädd och sluta tro att allt måste vara perfekt. Hand-och huvudstående blev symboler för det. Att se världen upp- och ner är ju underbart! Jag bestämde mig för att testa. Jag kunde det en gång i tiden. Jag älskade det som barn.

Min kropp mindes. Mina celler visste hur jag skulle göra. Och vet du. Det var inte farligt att inte göra det perfekt. Och nej. Man går inte av på mitten. Man bryter inte ben och armar.  Man får inte att få ett diskbråck. Inte om man leker och testar i en säker miljö. Be någon passa dig (det gjorde jag när jag lärde mig på nytt att gå upp i handstående, tack Patrik min starke vän!). Klättra baklänges upp med fötterna på en vägg! Ha till och med en vägg bakom dig (åh, detta är förbjudet i en perfekt yogavärld) som säkerhet. Om du vågar leka så få du uppleva mer! Jag lovar. Du kommer att må bättre än du gjort på länge. Du behöver inte stå i huvudstående 15 andetag för att det ska vara rätt och riktigt enligt regelboken. Det finns ingen regelbok. Bara ditt barnasinne.

Våga lek. Det kommer att göra dig gott.





söndag 21 september 2014

66 dagars fokus

Det sägs att det tar 66 dagar av envishet att bygga en ny vana. 66 dagar av att bara göra, inte fundera och inte ifrågasätta. Bara göra.

Min resa började ju för några år sedan med 30 dagar av 60 minuters träning varje dag. Dag 1 var grym. Superkul och super-pepp. Dag 2 kände jag mig riktigt duktig. Heja, heja. Dag 7 tänkte jag - tre veckor kvar?? Dag 16 minns jag att jag ville ge upp. Den här skiten blir ju aldrig roligare. Dag 28 tänkte jag inte längre och dag 30 ville jag köra 30 dagar till. Och det gjorde jag. Nu har det gått två år.

Och med en ny vana kommer lätt en till. Och en till. Ju mer desto mer, ju mindre desto mindre. Med träningen kom intresset för kost. Med intresset för kost kom intresset för hälsa. Med intresset för hälsa kom intresset för balans. Med intresset för balans kom intresset för min hållning. Med intresset för hållningen är jag tillbaka vid träning. Världens bästa cirkel.

Med tiden kopplar man av förstås. Och det man borde göra/äta/tänka/ slirar lite. Då är det bra att ta en omstart. 66 nya dagar av fullt fokus kring det som är viktigt för dig. Jag har två saker som jag tänker jobba med aktivt 66 dagar framåt. För mig är det viktigt att inte glömma bort hur mycket fett jag behöver äta för att må bra. Att jag äter glutenfritt och sockerfritt är självklart nu för tiden, men fettet har en tendens att glida ifrån mig. Och ju mindre fett jag äter, desto större är risken att jag måste kämpa mot mitt sockersug. Därför att mitt fokus de närmaste 66 dagarna att öka fettet sakta men säkert. Mer smör och kokosolja enkelt uttryckt.

Mitt nästa fokus de närmaste 66 dagarna handlar förstås om att bli smärtfri i min rygg. Att fortsätta att varje morgon köra min meny från Hållbar Hållning och med min diagnos från magnetröntgen (som jag har fått tid för i veckan som kommer) jobba med de förutsättningar jag har. Till exempel har jag bestämt mig för att träffa en klinik för funktionell träning - STAC.  Mitt mål är såklart att bli stark, snabb, smidig (och smärtfri). Jag vill kombinera min Crossfit- och tyngdlyftnings-träning på Basic gym med mitt eget basprogram, anpassat för mig - med min cykling, min simning och med löpning (hör och häpna).

Med min ryggskada tar min träning en ny vändning. På riktigt. Och det börjar för mig som för alla- med 66 dagars nyfokus.




lördag 20 september 2014

Spring i benen.

Det här med rörelse hörni. Vad märkligt det är. Att man kan leva ett halvt liv innan man inser att det är det bästa som finns. Jag funderar på hur mitt liv såg ut innan den insikten och jag minns knappt. Så mycket har förändrats och tagits i tu med. Jag är så tacksam för den här resan. Trots situationen just nu, med ond rygg och ont ben. Så himla tacksam.

Min rygg är bättre. 1 mils promenad genom vattenriket, Tiviloparken och Yllan  i eftermiddag och jag längtade hela tiden efter att få springa. Bara få släppa taget och springa. Och alla ni som känner mig vet exakt hur märkligt det är. Att jag längtar efter att springa.




Benen bär mig i alla fall. 

Höst? 23 grader och sol.

tisdag 16 september 2014

Hela vägen

Vi har bestämt oss för att vårt hem är godisfri zon.

Jag har ju inte ätit socker på över ett år, men likväl har vi fortsatt köpa skräpet till ungarna. Det har inte alls känts bra, men har varit såååå svårt att lägga av med. Det har varit fredagsmys (läs: chips, glass och läsk) och lördagsgodis (läs: gott&blandat, choklad och läsk), och det har varit avgiftning söndagar (läs: ungar som länsar skåpet efter left overs). Vet ni hur äckligt en påse gott&blandat luktar när man öppnar den? Klart ni vet. Vet ni hur illa ens ungar luktar efter en påse grillchips? Klart ni vet. Ändå köpte jag det. Och gav till dem som betyder mest för mig. Helt galet.

Hur som  helst. I sommar har det blivit mindre och mindre godis och ju mindre man äter, desto mindre vill man ju ha, så efterfrågan från barnen har blivit mindre och mindre. Inspirerade av en god vän - Lisa - tog vi steget för två veckor sedan och införde godisfri zon hemma på Floravägen. Det betyder att man kan äta godis, kakor och glass när man är på kalas eller hemma hos någon annan, men hemma hos oss är det frizon. Lilla N var erkänt skeptisk. Hon ÄLSKAR godis. Men det har gått hur bra som helst. Vi i har frossat i spännande bubbelvatten, ekologiska vindruvor, ekologisk Galia melon, bananchips, nötter och mandlar. Russin och torkade äpplen. Och vi har bakat mugcake på två minuter. Det blev en riktig favvo. Och det känns så himla bra att göra det här för våra barn. Att gå hela vägen.

Banan och hasselnötskaka i mugg: 
1 ekologiskt ägg
1 mogen ekologisk banan
1/2 dl hasselnötsmjöl
1 msk ekologisk kakao
1 msk ekologiskt kokosmjöl
ekologiskt vaniljpulver
1 tsk ekologiskt bakpulver

Mosa banan och blanda de andra ingredienserna. Mixa med mixerstav till en slät smet. Smörj en kopp med smör eller kokosolja och grädda i micron 1,5-2 minuter. Servera med varma hallon och kvarg.



Om inte det här är sött och gott så säg!


söndag 14 september 2014

I love my bike

Jag älskar den jag är när jag susar fram på min cykel. Jag älskar att känna mig lätt, snabb, flygande. Det är en helt ny upplevelse för någon som i stort sätt hela sitt liv känt sig tung, långsam och trögflytande. Jag älskar vinden som river i motvinden och jag älskar när den plötsligt är i ryggen och ger ännu mer fart. Jag förundras över att en helt ny värld av cykelvägar öppnar sig och hur enkelt det är att bara dra iväg. Det är som meditation. Bara jag. Och mina andetag och landskapet som susar i periferin.



Plötsligt var jag i Ekestad. Bra söndagsrunda!

I love my bike.


lördag 13 september 2014

Reality check

Träffade sjukgymnast-Sandra igår. Hon gillar inte att jag tränar som jag gör. Hon gillar inte att jag frestar kroppen med hantlerodd, plankor, drakar eller FLR´s. Hon sa; "Om du fortsätter såhär kommer du snart att skada dig ännu mer. Du kommer att ha en väg tillbaka som är MYCKET längre än den du har just nu. Om du inte taggar ner kommer du aldrig mer att kunna lyfta och aldrig mer att träna CrossFit. Det kanske du inte kan ändå."

Det kanske du inte kan ändå.

Det var där min hjärna kokade över. Och tro mig. För två år sedan hade jag omfamnat det faktum att någon sa att jag inte borde träna. Jag letade ursäkter som bekräftade mitt soffliggarliv. Jag trodde att hoppa var något man inte borde göra, att springa var något för 20-åringar och att styrketräning var att lyfta något lätt 40 gånger.

Sen mötte jag Jonas Carlström som såg frågande på mig när jag sa att jag inte kunde hoppa. -Är du skadad på något sätt? Frågade han. -Nej. Svarade jag. Bara det nog inte är så bra för mig att hoppa. Jag är ju så tung.  -Alltså, du är en fullt frisk 40-åring, det är bara att hoppa. Sa Carlström. Och jag hoppade. Det är det bästa som finns. Att hoppa högt. Att våga hoppa ännu högre. Tack Jonas för att du utmanade mig.

Om Sjukgymanst-Sandra hade sagt samma mening till mig då, för två år sedan - hade jag lagt mig raklång och aldrig rest mig upp. Nu kokade jag över. Missförstå mig inte, för jag lyssnade. Lyssnade utan att gå i diskussion. Hörde hennes lektion om buktande diskar, om rupterade diskar, om om operationer och om att fresta nerven om och om igen. Det är andra gången hon håller det här brandtalet för mig. Jag lyssnade. Jag hör vad hon säger. Jag har för bråttom. Jag behöver ha tålamod.

Men jag kokade. Och jag bestämde mig där och då för att jag ska göra det här på rätt sätt. Och när jag är tillbaka - ska jag lyfta tyngre, springa snabbare och hoppa högre än jag någonsin gjort förut. För jag tänker komma tillbaka. Men jag behövde en reality check igen. Och jag behövde gråta. För jag grät floder igår. Det fanns inget slut på tårarna. Riktig fulgråt. Som blev fingråt, som blev tomrum. Som blev jävlarannamma.

I dag skriver jag min plan för den närmsta månadens rörelse. Jag får gå, cykla och crawla. Jag tänker lita på mig själv när det kommer till att hitta det som funkar för mig. Jag tänker ta råd av någon som Annie Thorisdottir (fittest woman on earth, som drabbades av diskbråck för några år sedan) och jag tänker yoga mig frisk. Och jag tänker gå. Gå, gå och gå. Cykla, cykla och cykla.





Snart tillbaka 

1 mil genom vattenriket i morse.
Om man inte kan hoppa, springa eller lyfta. Då får man gå.

torsdag 11 september 2014

Torsdagstankar: Yogaonsdag, torsdags-VAB och vasaloppsläger.

Yogade på Studio 11 igår och det var ett superpass. När jag väl bestämt mig för att ta bort alla framåtböjar och när jag väl bestämt mig för att lyssna på riktigt på min kropp, gör yogan underverk. Jag åkte från träningen med en helt annan kropp än jag kom dit med. Att komma hem från två timmars yogapass och äta kokosgröt i soffan med några tända ljus är liksom livet på en pinne.

I dag är jag hemma med Lilla N som varit snuvig hela veckan. Hon är bättre idag och Vård Av sjukt Barn, blev Mys med Piggare Unge. Det finns inget bättre, än när en lite krasslig, blir frisk igen. Tack, tack, tack.

Jag har ju bestämt mig för en tjejklassiker. Cykelträningen är igång, frisimskursen bokad - börjar efter jul. Nu är jag inne på att åka till Torsby på ett vasaloppsläger. I december. Lämna julhetsen några dagar och bara åka skidor. Jag blir pirrig bara jag tänker på det. Måste fundera några dagar. Det är så galet mycket utanför min comfort-zone. Skidor. Snö. Ensam.

Men. Som Sharma säger - If your not scared, your not growing wery much.


onsdag 10 september 2014

Kontroll


Det fanns en tid när jag bara hade lagt mig ner raklång just nu. Med en påse smågodis. Jag hade gett upp på träningen, maten, sömnen. Jag hade tagit bilen till maxi och gått loss på plockgodis. Och sen hade jag rundat av med chips och en cigg. Förmodligen en cola till det. Eller två. Herre gud. Tänk att det var mitt liv. Mitt sätt att hantera stress och smärta. Mitt sätt att hantera det mesta faktiskt.

Nu har det gått 6 veckor sedan jag vaknade med domnat ben och jag ska villigt erkänna att vissa dagar känner jag mig nästan galen. För att det är så jävla jobbigt att ha ont. För att jag inte vet om jag har en buktande disk eller ett diskbråck (väntar på röntken). För att det vissa dagar känns bättre och nästa dag inte. Men mest av allt - För jag längtar efter träning. Efter puls, efter blodsmak, efter värkande muskler. Bristen på träning gör att jag har svårt att sova, är lättirriterad, har svårt att koncentrera mig och gör mig stressad. Jag nojjar för att gå upp i vikt. Jag saknar min box. Jag saknar att uppleva allt det vi upplever tillsammans varje vecka. Det vi brukar gå igenom tillsammans. Jag saknar tillsammans.

Saker jag gör för att hålla kontrollen:
  • Hållningsträning och rörlighet varje morgon. Five a clock club. Upp och hoppa nyponsoppa kokosolja. Typ.
  • Cykel. Med vinden i håret. 10 mil förra veckan.
  • Yogan. Det funkar om jag tar det l u g n t. Bakåtböjar och vridningarna är halleluleja.
  • Åker till Boxen även om jag inte kan träna dagens WOD. Att byta om och komma dit betyder allt just nu. Bicep curls, hantelrodd, plankor och stretch är bättre än inget. Jag tänker inte bli svag för att jag har ont i ryggen.
  • Mindre träning kräver mindre protein. Så - mer fett och mindre kött. Halverat proteinmängden enkelt uttryckt. Det var länge sen jag var hungrig, men det är ok just nu. 
  • Upprepar coach Carlströms ord i mitt huvud: Every major set back -  is a set up for a great comeback.



söndag 7 september 2014

Bästa helgen

I fredags träffade jag Sjukgymnast-Sandra och fick Traktionsbehandling. Kort sagt fick jag ligga i en maskin som sakta och kontrollerat drog isär min ryggrad för att ge möjlighet för disken att halka tillbaka in igen. Det var skönt och jag kände mig lång och lättandad när jag lämnade SportMed. På fredag är det dags för nästa behandling och jag håller tummarna att det kan hjälpa mig. Tillsammans med allt det andra såklart. Tillsammans med Mckenzie, Tornet, Cykeln och styrketräningen. Tänker jag bli frisk och stark.

I natt har varit en bra natt. Jag har sovit gott och inte vaknat med smärta en enda gång. Morgonen var lite sisådär dock. Svårt att sitta och ont, stramande högerben. Efter mitt program från Egoscue så är jag människa igen och dagen har varit riktigt bra. Så bra att jag både har hunnit med att testa Tornet och cykla tur och retur Åhus.

3,7 mil och jag är lycklig som få. Rörelse är verkligen livet.

Tornet. Det ska vi prata om en annan dag. Måste smälta. Det är magi.







torsdag 4 september 2014

Uppförsbackar och nedförsflyt

Mitt liv är lite som en tur med min nya racer just nu. Ena stunden flyt och känslan av att smärtan är borta och jag är på G. Nästa morgon tungt och smärtfyllt. Nätterna är värst. I natt var det gräsligt. Uppför igen. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan och mellan glädje och depp. Jag avskyr att deppa. Hatar offerkoftan och maktlösheten.

Jag saknar min crossfit. Alltså galet mycket. Jag längtar efter tyngdlyftningen. Kanske ännu mer. Jag är livrädd för att gå upp i vikt av utebliven träning och jag vacklar på gränsen att ta till småätandet för att dämpa stressen jag känner inombords. Jag drömmer om att jag vaknar och väger över 100 kilo igen. Drömmer om känslan av att inte kunna knyta skorna utan att må illa, att inte kunna ta på strumporna stående, att inte orka springa eller hoppa. Samtidigt vet jag att jag (fast jag "inte tränar alls") tränar mer än jag någonsin gjort i mitt vuxna liv. Jag tränar rörlighet varje dag. Hållningsträning varje morgon. Yoga varje vecka. Jag är på gymet och gör så gott jag kan flera kvällar i veckan. Och i denna torsdag har jag cyklat två mil i motvind innan middagen. Faktum är att jag har cyklat 7 mil den här veckan. Bara sådär. Så jag borde kunna släppa den där ångesten och bara lugna ner mig lite. Läka. Och jag försöker. Andas. Lugna ner. Läka.

Men jag längtar ändå efter att lyfta tungt. Nära snabbt och djupt. Och tungt.



måndag 1 september 2014

Jordnötssmör

Jag tog min cykel till Basic gym i kväll. Fick precis den boost jag behövde av att träffa alla. Skratta. Svettas lite - och prata Klassikern.

Medan alla andra slet med tyngdlyftning eller ANGIE körde jag:

Rygglyft 6x10
KB-rodd 10x3 14 kilo
Tabata FLR (planka med raka armar)
Tabata Hang (Hänga i pullup-bar)
Musslan 3x10 2,5 kilo

Det kändes ok. Jag känner mig ok. Deppigheten över att inte kunna träna, över att inte kunna använda min kropp, har dämpats lite med min cykel. Jag har fått några riktiga genomkörare i helgens motvind. Jag behövde det.

Och nu ska ni få veckans recept. GUDAGOTT!!!

Jordnötssmör deluxe

ca 200 gram salta jordnötter
30 gram rumstempererat ekologisk smör
1 msk ekologiskt kokosolja
1 knivsudd ekologisk vanilj
1 msk stevia strö

Mixa allt till smör i mixer. Förvara i kylskåp.

Godare än godast. Bred på tunna skivor äpple och krydda med kanel, ät tillsammans med kokosgröten eller ta en matsked rakt upp och ner.



Inte för mig idag. Men snart. Love ANGIE.