söndag 28 december 2014

10000metersklubben

Lite såhär firar vi att julen är över.

Systrar. 10.000 meters rodd tillsammans. Det är kärlek det.


söndag 21 december 2014

De personliga rekordens år

Det blev verkligen de personliga rekordens år. Rekord i envishet. Man får passa sig vad man önskar.

Det är sisådär fem månader sedan jag gjorde illa ryggen på en träning och i stället för att lägga mig ner och skrika och ta en taxi till akuten bestämde jag mig för att inte lyssna på smärtan och genomförde 50% av triple 3. Korkat? Ja. Idiotiskt? Ja. Men ändå - på så många plan är jag ändå glad att jag gjorde det. För, i mitt tidigare liv hade jag inte ens orkat se på människor som tänkte på triple 3. Jag hade skrattat så högt om någon ens antytt att jag skulle kunna testa att genomföra. Nu bara körde jag. Klart jag skulle klara det. Självklart. Hursomhelst igen. Allt det där är historia. Och om du aldrig gjort misstag så grattis. Jag har i alla fall gjort 50% av en triple 3. Hejja mej.

Magnetröntgen i slutet av sommaren visade att jag hade ett dubbelt diskbråck (ska det vara så ska det vara ordentligt..) och en till synes oändlig tid av rehabträning startade. Och pågår. Ni kan kalla mig Alexandra Envis. Rehaben har varit min livlina.

Vad jag vill komma till är att de kortsiktiga mål som jag satte för ett år sedan.

Jag marklyfte min kroppsvikt. Inte bara för att jag blivit starkare, också för att jag blivit lättare :).
Jag styrkevände 45 kilo på en träning i juni.
Jag bänkpressade skiten ut mitt mål - 40 kilo bara sådär.
Jag står på händer utan problem. Och jag hjular igen! Det är underbart.
Och ja. Jag har blivit snabbare, kvickare, starkare under 2014. Jag har ännu inte sprungit en mile under 10 minuter - men jag spöade Tjockisalexandra när vi testade sist.

Tills triple 3 då. Sedan dess har jag såklart inte varit i närheten av mina målsättningar ovan. Plötsligt fanns bara ett mål. Att ha en stark, hel, kropp. Att kunna träna alls. Att somna utan smärta. Att kunna knyta skorna själv.

Och nu. Nu är det snart 2015. Jag sover utan smärta. Jag knyter skorna själv. Jag tränar igen. Känner mig faktiskt hel igen. Lite skraj och lite trevande. Men hel. Mitt diskbråck läker och jag är på väg tillbaka. Det är dags att sätta nya mål. De gamla gäller förstås fortfarande. Jag ska tillbaka dit under året. Men - Jag är inne på att sätta ett till. Högt. Som jag inte ens vet om det är realistiskt. Men jag tror det.  Det stavas pull-up. En strikt innan 2015 är över.

Det borde väl gå?